varannan vecka - supermorsan

Min sanning av livet som varannan vecka-mamma

Efter snart mer en sex år av att ha min son varannan vecka så kan jag ibland fortfarande avsky sista dagen av vår vecka, särskilt första kvällen utan han. Jag vänjer mig inte riktigt fullt ut, men det är ok. Det gör fortfarande lite ont varje gång jag kommer hem efter att ha lämnat han till sin pappa, tomheten, tystnaden påminnelsen om att jag inte finns där varje dag för han.

Förut så undvek jag smärtan av hans frånvaro med att träffa vänner distrahera mig och hålla mig borta från de jobbiga tankarna och hemmet dem veckorna jag inte hade han. ”Så som man brukar göra med jobbiga känslor man trycker ner dem och låtsas som att inget har hänt, allt är bra”. Så höll jag på första åren, jag minns att jag tvingade mig ut, jag ville innerst inne bara vara hemma orkade inte ta mig ut och festa en kväll till men samtidigt var smärtan av ensamhet och saknaden av min son så stor, jag orkade inte känna den, det var lättare att undvika smärtan och gå ut.

Det tog mig ett par år att våga konfrontera smärtan av hans frånvaro, att acceptera situationen. Idag låter jag mig känna, känna sorgen, ensamheten fullt ut..

Och attans så nyttig smärtan och distansen är, ibland är det svårt att se det just då. I tisdags var jag helt ensam Micke är också borta så fick konfrontera sorgen och ensamheten fullt ut, det var längesen. Varje gång glömmer jag hur fantastiskt och kraft full det är att låta mig känna, för trots min smärta och sorg kan jag ändå känna en så lättnad och acceptans. Idag tillåter jag mig sörja utan rädsla eller att döma mig själv, jag undviker inte känslan, jag bara älskar det, låta allt bara få komma upp och försvinna i sin egen takt utan att tvinga bort den. Det är då jag kan se allt med öppenhet, jag blir starkare och stabil, känslan äter inte upp mig, jag har kontrollen.

Jag blir också påmind över att jag inte äger min son, jag lånar han under ett par år. Distansen får mig att landa, slappna av, rensa tankarna och möjligheten att tänka på mig själv. Att vara mamma varannan vecka på 100 % är inte heller lätt, inte lätt att behöva ta all ansvar, ”fajter” och tjat själv. Sista dagar kan jag ibland gå in i mina tankar och inte alls vara så närvarande, jag är ju där fysiskt men i tankarna är jag rätt slut, någon helt annanstans.

Jag är inte längre rädd för distansen att inte finnas där varje dag för min son, jag vet att den gör oss gott för båda, det är inget farligt att sakna. Vi tar inte varandra för givet, vilket jag älskar, vi njuter så mycket mer av varann. Jag har lärt mig att uppskatta och ta vara på min egen tid, den är så viktigt för mig för att kunna bli så bra morsa/människa som jag vill och kunna ge han 100 % uppmärksamhet och kärlek när vi ses. Hellre kvalitet en kvantitet ;)

Undvik inte din rädsla/sorg, den kommer komma ikapp dig ändå. Var inte rädd att vara ledsen tillåt dig att känna men grotta inte ner dig, släpp det sen <3

Kärlek

Jacqui

Don't be shellfish...Share on FacebookTweet about this on TwitterEmail this to someoneShare on Google+

2 thoughts on “Min sanning av livet som varannan vecka mamma

    • Author Image Supermorsan

      Tack för din kommentar, det värmer! Var inne och läste på din blogg. Kärlek och styrka <3

Kommentera

Your email address will not be published.


You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

clear formSubmit